Svensk sammanfattning

From Eva Weinmayr Wiki
Revision as of 07:46, 6 October 2020 by Eva (talk | contribs) (Projekten: mindre substantiv – mer verb)
Jump to: navigation, search

Abstract

Titel:
Språk: Engelska med Svenks sammarfattning
Nyckelord:


Denna praktikbaserade undersökning utforskar publiceringens sociala och politiska agent ur ett intersektionellt feministiskt perspektiv genom att undersöka mikropolitiken för att skapa och dela kunskaper. Oavsett om det är ”bundet” eller ”obundet” har det förts mycket diskussion om bokens politiska agent som medium, men det antas ofta att bokens politiska potential endast sträcker sig så långt som dess ”innehåll”. Fokus för denna undersökning är dock de potentiellt radikala, politiska och emancipatoriska tillvägagångssätten och processerna genom vilka en publikation produceras (författas, redigeras, trycks, binds), sprids (cirkuleras, beskrivs, katalogiseras) och läses (används).

De fem projekten som ligger till grund för detta bidrag har utvecklats i samarbete med olika konstellationer av aktörer i Storbritannien och Sverige och består av: AND Publishing (2010–pågående), The Library of Omissions and Inclusions (2016–2018), The Piracy Project (2010–2015), Let’s Mobilize: What is Feminist Pedagogy? (2015–2016) och Boxing and Unboxing (2018). Dessa fem projekt utforskar intersektionella feministiska publiceringsstrategier och ställer frågorna: Vad händer om vi förstod publicering inte som ett begränsat objekt? Vad händer om vi uppmärksammar och värdesätter de processer och praktiker som leder fram till en publikation? Hur kan kollektiva publiceringsprocesser själva vara en taktik för att praktiskt intervenera i, lösa upp och förändra befintlig kunskapspraktik?

Denna undersökning lokaliserar sig i skärningspunkten mellan samtidskonst, radikal utbildning och institutionell analys och undersöker kritiskt antagandet att publicering är en helt och hållet positiv och progressiv handling, ett verktyg för att ge röst åt och utveckla en emancipatorisk agent. Den identifierar paradoxerna, konflikterna och motsättningarna för kollektiv kunskapspraktik föranledd av system för validering och revisionskultur, av det ”bestämbara” objektets stagnation och av den auktoritet som dessa separata objekt producerar. Forskningen sträcker sig bortom dessa punkter genom att utforska tvingande inbördes ömsesidighet mellan författarskap, auktorisation och auktoritet.

Det centrala syftet för denna undersökning är att utvidga och pröva de normativa kriterierna för vad som utgör en publikation. En av frågorna som uppstod var om publicering kan ses som ett verb (en process) snarare än ett substantiv (d.v.s. det färdiga objektet). Kan praktik själv förstås som en form av publicering? En undervisningssituation, till exempel – en workshop, ett seminarium eller en gruppdialog, där kunskap skapas gemensamt och delas samtidigt – kan denna också betraktas som publicering? Vilken sorts publiker är nödvändiga eller relevanta för en publiceringsprocess? Ett samarbete, ett kollektiv, en scen, en process, en dynamik, en metod – kan vi avgränsa någon sådan situation eller process som ”publicering”? Hur fixerad eller stabil behöver en kunskapsöverföring vara för att kunna kallas en ”publikation”? Och vilken är funktionen och effekten av en sådan stabilitet?

Eftersom kommunikationen för forskningsresultaten (i form av en doktorsavhandling) i sig utgör en form av publikation experimenterade jag med ett öppet och dialogiskt publiceringssätt i form av en MediaWiki – redan från dess början utvecklad ”offentligt”. Därigenom förvandlas avhandlingen från att utgöra en auktoritativ text till en webbplats för flera röster, där det uppkommer situationer med förhandling, motsättning och konsultation.



Sammanfattning

Introduktion

Denna sammanfattning ger en översikt över ett forskningsprojekt med titeln Substantiv till verb: om taktiker, konflikter och mikropolitik inom publicering – en intersektionell undersökning genom konstnärlig praktik. Projektet utforskar publiceringens sociala och politiska agent, undersöker mikropolitiken för att skapa, artikulera och dela kunskaper ur ett intersektionellt feministiskt perspektiv. Det centrala syftet med denna undersökning är att utvidga och pröva de normativa kriterierna för vad som utgör en publikation. Dessutom utgick jag från ett antal frågeställningar om bokens politiska och emanciperande karaktär, en aspekt som ofta uppfattas som begränsad till dess politiskt präglade innehåll. Fokus för denna undersökning är dock de potentiellt radikala, politiska och emanciperande tillvägagångssätten och processerna genom vilka en publikation produceras (författas, redigeras, trycks, binds), sprids (cirkuleras, beskrivs, katalogiseras) och läses (används). I praktiska termer omfattar forskningsprocessen (i) en rad aktiviteter (konstskapande, workshoppar, publicering, redaktionellt arbete, samarbetspraktiker, konferenser, organisering, pedagogiska interventioner, diskursiva evenemang etc.) och (ii) ett intervall av ”stabiliseringar” (publikationer, kapitel, uppsatser, affischer, mindre tryckalster, arkiv, läsrum, utställningar etc.). Både (i) och (ii) utvecklas i samarbeten.

Publicering kan förstås som ett sätt att dela, blottlägga, föra vidare eller som en ”offentliggörande” handling som inkluderar texter, bilder, idéer och vad vi kortfattat kan kalla ”kunskaper”. Publicering kan också förstås som en tillfällig stabilisering av kunskap, som fixerar offentliggörandet i en materiell och mobil form (papper, bläck, skärm, kod) – fixerar det i ett objekt. Som ett objekt, fristående från tillverkarna (person), moment (tid) och ekologierna (kontext) för dess produktion, kan en publikation cirkulera och spridas över regioner, sammanhang och epoker – med Florian Cramers (2012) ord: ”bokens idé är att den kan läsas om ett, fem och etthundra år”. Den utvecklar ett eget socialt och intellektuellt liv.

Samtidigt som publicering kan göra det möjligt för en enda att tala till massan – och som sådan betraktas som en adresseringsmetod som konstruerar dominansmönster – kan publiceringshandlingen också ses som ett verktyg för att ge röst och erkännande åt kroppar och erfarenheter som ännu inte är erkända, formulerade eller prioriterade inom ramen för befintliga kunskaper. Därför kan publicering ses som en process som bjuder in både bifall och motsättningar, och som producerar motstridiga åsikter och alternativa tolkningar, något som har gett bränsle åt många debatter om ”det offentliga rummet”. Sådana teman har diskuterats allmänt i förhållande till uppkomsten av den europeiska tryckerikulturen (Eisenstein, 1982; Johns, 1998), men dessa debatter är inte huvudfokus här. I stället behandlar den aktuella forskningen specifikt mikropolitiken för publiceringspraktiker i skärningspunkten mellan samtidskonst, radikal utbildning och institutionell analys.

Publiceringspraktiker förstås som en del av en bredare mångfald av metoder och format som fungerar som ”stabilisering” av kunskaper, som angetts ovan. Jag använder ordet ”kunskaper” i plural för att problematisera idén om singulär, okroppslig och universell kunskap, som är förknippad med moderna västerländska epistemologier.[5] Kunskaper i denna undersökning förstås i Donna Haraways betydelse, som ”styrda av partisk syn och begränsad röst – inte partiskhet för sin egen skull utan, snarare, för de kopplingar och oväntade öppningar som situerade kunskaper möjliggör.” (Haraway 1988, 590). Kunskaper är därför, enligt min mening, i grunden villkorliga och interaktiva. ”Situerade kunskaper handlar om samhällen, inte om isolerade individer”. (Haraway 1988, 590). I denna undersökning förstås kunskap som en grundläggande relationell handling, vilket exemplifieras av Maria Lugones begrepp ”streetwalker theorizing.” (Lugones, 2003).

Naturligtvis sträcker sig publiceringspraktiker långt utöver den tryckta sidan. Ett central syfte med denna undersökning är att utvidga och pröva de normativa kriterierna för vad som utgör en publikation. En fråga som uppstod var om publicering kan ses som ett verb, en process, snarare än ett substantiv (d.v.s. det färdiga objektet). Skulle praktik själv kunna förstås som en form av publicering? En undervisningssituation, till exempel – en workshop, ett seminarium eller en gruppdialog, där kunskap skapas gemensamt och delas samtidigt – skulle detta också kunna betraktas som publicering? Vilken sorts publiker är nödvändiga eller relevanta för en publiceringsprocess? Ett samarbete, ett kollektiv, en scen, en process, en dynamik, en metod – kan vi avgränsa någon sådan situation eller process som ”publicering”? Hur fixerad eller stabil behöver en kunskapsöverföring vara för att kunna kallas en ”publikation”? Och vad är funktionen och effekten av en sådan stabilitet?

Nätverkande digitala medieteknologier ersätter enligt Mangen (2012) ”beständigheten och den statiska (och, underförstått, begränsande) hos det trycktas linjäritet genom att addera multimediafunktioner, interaktivitet, hyperstruktur och praktiskt taget obegränsade möjligheter för icke-verbal, interaktiv läsning och kommunikation för läsaren.” Det är den ”obundna” karaktären hos det digitala som bringar ”konceptuella system baserade på idéer om centrum, marginal, hierarki” ur balans. (Mangen, 2012). Och Gary Hall (2016, 158) hävdar att ”det obundna är ett ögonblick av rekapitulation” som ”ger oss en chans att ta upp den sortens frågor om våra idéer om boken (men också om det enhetliga, suveräna, proprietära ämnet; den individualiserade författaren, signaturen, rättighetsnamnet; originalitet, beständighet, det färdiga objektet; kanonen, disciplinen, tradition, immateriella rättigheter; allmänheten, gemenskapen och så vidare), som borde vi ha ställt hela tiden.”

Oavsett om det är ”bundet” eller ”obundet” har det först mycket diskussion om bokens politiska agent, och det antas ofta att bokens politiska potential endast sträcker sig så långt som dess ”innehåll”. Ändå är det intressanta i den aktuella undersökning bokens kapacitet som ett konceptuellt och materiellt medel för att praktiskt intervenera i, lösa upp och förändra befintliga system för produktion, distribution och kunskapskonsumtion. (Adema och Hall, 2014; Thoburn, 2014; Constant, pågående).


Frågeställningarna

Med utgångspunkt i Gabriel Tardes påstående att kunskap är en form av socialisering och social kommunikation (1903) började jag undersöka publicering som en social, pedagogisk och politisk process. Hur kan publicering skapa rum för bättre ömsesidig förståelse och omprövning av mellanmänskliga relationer? Vad är förhållandet mellan att ”göra” och ”offentliggöra”? Mellan erfarenhet och artikulation? Hur formar ”det yttre rummet” (distribution) ”det inre rummet” för publicering (innehåll) och vice versa? Vad är kontextuell publicering? Är publicering nödvändigtvis alltid knuten till ett dokument, oavsett om det är den tryckta sidan eller via andra medier, såsom film, teckning eller fotografi? Vad är ett dokument? I sin studie Qu'est-ce que la documentation? (1951) beskriver Suzanne Briet, den franska bibliotekarien och pionjären inom informationsvetenskapen, följande: en antilop som löper vild på savannen betraktas som ett djur, men genom att fångas och föras till Europa för att visas upp i djurparken – genom att buras in, beskrivas, mätas och klassificeras – förvandlas djuret ändå till ett dokument.[19] Det analyseras, beskrivs, kategoriseras, klassificeras och visas upp som ett exemplar, en process som utgör ett nyckelparadigm för den koloniala modernitetens projekt.

Forskningsprocessen (skapande, tänkande och analyserande) utmanade det ursprungliga antagandet att publicering är en helt och hållet positiv och progressiv handling, ett verktyg för att ge röst åt och utveckla en emanciperad agent. Under forskningens gång ifrågasattes denna idé och gjorde det nödvändigt att ompröva undersökningens drivande antaganden. Den institutionella påtryckningen (publicera eller gå under) kan till exempel försämra förutsättningarna för praktiker baserade på agent, kreativitet, kritik, experiment och kollektivt kunskapsskapande. Att publicera (och skriva) i institutionella eller semiinstitutionella sammanhang har enligt mångas åsikt ”reducerats från en process för kommunikation, upptäckt och utforskning till ett system för att samla fler och fler nya produkter, endast baserat på en beräkningslogik.” Rebekka Kiesewetter (2019) konstaterar att ”en publikations betydelse ofta reduceras till en förbrukningsvara eller ett kompetensbevis och ett auktoritetsanspråk; och publiceringsaktiviteter bedrivs mestadels inom en produktionsstyrd miljö, där de föreslagna formaten och de institutionella, ekonomiska och procedurmässiga ramarna förleder tolkningen av varje resultat, varje representation, som behållare för innehåll, statiska, bakåtblickande, absoluta, slutförda och fastställda.” Flera poänger tas upp här: för det första pekar det på valideringssystem och revisionskultur; för det andra, på det ”bestämbara” objektets stagnation; och för det tredje, på auktoriteten som dessa separata objekt producerar.

Avhandlingen hävdar att dessa tre ämnen utgör de viktigaste ”blockeringarna” för emanciperade, kollektiva kunskapspraktiker. Jag brottades med dessa blockeringar praktiskt och teoretiskt under hela denna undersökning, varje gång med olika ingångar och ur olika perspektiv. Vartefter undersökningen utvecklades blev det tydligare att jag var ute efter att undersöka den tvingande ömsesidigheten mellan författarskap, auktorisation och auktoritet. Med tvingande ömsesidighet menar jag hur dessa tre begrepp är sammanflätade och hur de framkallar, behöver och kräver varandra. För att erkännas som författare krävs någon form av auktorisation, vilket i sin tur skapar auktoritet. Det tar upp frågan om vad som valideras som publicering, vem som erkänns som författare, av vem och av vilken anledning.

Denna undersökning är lokaliserad i en västerländsk kontext och tar hänsyn till så övergripande konstruktioner som kolonial modernitet, possessiv individualism och det nyliberala subjektet. I egenskap av kvinnligt subjekt med vit europeisk bakgrund rör jag mig mellan praktiker, institutioner och diskurser främst inom Europa och Nordamerika. Det är från denna position som jag undersöker mikropolitiken för kunskapspraktiker, präglad av begrepp från feministisk teori, medieteori, radikal pedagogik samt samhällsvetenskap och filosofi.


Projekten: mindre substantiv – mer verb

Library of Inclusions and Omissions (2016) är ett praktikbaserat experiment i kritisk kunskapsinfrastruktur. Projektet inrättar ett gemenskapsdrivet läsrum kring intersektionellt feministiska och avkoloniala material och utforskar bibliotekens politik (potentialer och begränsningar), online och fysiskt, för att få tillgång till, aktivera och sprida kunskap. Projektet definierar biblioteket som kunskapsinfrastruktur (Mattern, 2014) och prövar dominerande policyer för validering (tillgång) och klassificering (organisation). Dessutom undersöker projektet skillnaden mellan en gemenskapsdriven resurs som denna och mer institutionella bibliotek när det gäller deras urvals- och valideringsprocesser. Med Library of Inclusions and Omissions försöker jag utveckla ett kuratoriellt koncept för att ge röst åt dolda, undertryckta eller icke-erkända material och kamper. På vilka sätt skulle en sådan kuratoriell strategi därmed kunna förvandla biblioteket från ett kunskapsförvar (Samek, 2003; Springer, 2015) till ett rum för social och intellektuell sammankomst och aktion? Kan ett sådant biblioteksprojekt bidra till att bygga en gemenskap eller koppla samman olika grupper?

The Piracy Project (2010–2015), baserat i London, är ett långsiktigt samarbete med den peruanska konstnären Andrea Francke. Det utforskar dominerande förståelser av författarskap, originalitet och innebörderna av immateriella rättigheter och upphovsrättspolicyer för kunskapspraktiker. Genom ett öppet anbudsförfarande efter piratkopierade böcker och vår utforskning av piratbokmarknader i Peru, Kina och Turkiet samlade The Piracy Project in cirka 150 kopierade, imiterade, approprierade och modifierade böcker från hela världen. Deras kopieringsmetoder varierade i hög grad, från lekfulla strategier för reproduktion, modifiering och omtolkning av befintliga verk, till sätt att kringgå hinder såsom censur eller marknadsmonopol, och till piratkopiering som genereras av kommersiella intressen. Genom tillfälliga läsrum, workshoppar, föreläsningar, diskussioner och debatter utforskar The Piracy Project de filosofiska, juridiska och sociala innebörderna av kulturell piratkopiering. I detta projekt undersöker Andrea och jag hur de piratkopierade, modifierade, imiterade böckerna i samlingen överträffar normativa begrepp om auktorisation och utmanar idén om individuellt författarskap och den tryckta bokens förmodade auktoritet. I teoretiseringen av detta projekt visar jag hur projektets icke-auktoriserade interventioner i ”stabil” och officiell kunskap blottlägger och löser upp ömsesidigheten mellan författarskap, originalitet och immateriella rättigheter – en triangulering som, vilket jag visade, utgör en av de viktigaste blockeringarna för kollektiva kunskapspraktiker.

Let’s Mobilize: What is Feminist Pedagogy? (2015–2016) är en kollektiv undersökning av intersektionella feministiska pedagogiker, som ledde till (i) anordnandet av en internationell mobilisering under tre dagar vid HDK-Valand Högskolan för konst och design (vid den tiden Konstakademin Valand), Göteborgs universitet[17], och (ii) publiceringen av en arbetsbok med samma titel. Det tog sin början med en arbetsgrupp som bildades vid Akademin Valand bestående av studenter, personal och administratörer (Kanchan Burathoki, Rose Borthwick, MC Coble, Andreas Engman, Gabo Camnitzer, Eva Weinmayr). Gruppen hade två mål. För det första att skapa rum för att diskutera toppar och dalar i vårt eget lärande och vår egen undervisning samt att studera och granska universitetspolicyer och institutionella vanor. För det andra att organisera en internationell konferens (mobilisering) för att grundligt ompröva hur kunskap produceras, överförs och sprids. Vi var angelägna om att hitta strategier för att adressera den eurocentriska kanonen och dess exkluderingar, ifrågasätta institutionella vanor och förfaranden samt att skapa en förståelse av jämlikhet som inte är blind för skillnad. Själva mobiliseringen var en praktikbaserad undersökning som experimenterade med icke-normativa användningar av klassrummet och fäste uppmärksamhet på tid och temporaliteter, språk och den empiriska kroppen. Den publicerade arbetsboken förstås som en ”input” snarare än en ”output”. Den syftar till en omdefiniering av den dominerande förståelsen av ”inverkan” inom nuvarande system för akademisk utvärdering – en förståelse som ofta baseras på en reduktiv beräkningslogik. Projektet framför en omprövning av den inrättade värdetaxonomin inom lärande, undervisning och forskning vid konstakademin. Den ställer frågan vad som skulle hända om vi värdesatte och gav formellt erkännande till alla kunskaper och processer som är involverade i hur vi publicerar. Projektet frågar också hur öppen, möjliggörande och mångsidig vår kunskapspraktik är; och hur inkluderande är våra verktyg och protokoll? Detta sker genom att praktiskt undersöka skedena, formaten och temporaliteterna för hur konstakademin ”utövar” kunskap. Mer allmänt granskar detta experiment hur institutionella vanor – hur vi träffas, terminologierna vi använder, upphandlingsförfarandena vi uppmanas att följa, formerna av förväntade ”resultat” – möjliggör eller hindrar kollektiva och inkluderande kritiska kunskapspraktiker.

Boxing and Unboxing, ett samarbete med konstnären Rosalie Schweiker, ägde rum under AND Publishings halvårslånga forskningsresidens vid Marabouparken Konsthall i Stockholm. Det bestod av att lära sig att ”box” och ”unbox”, och att klippa upp boxar – genom att ta upp problematik kring kategorisering inspirerat av Rhani Lee Remedes (2002) ”SCUB Manifest: Society for cutting up boxes”. Tillsammans med curatorn Jenny Richards organiserade AND en boxningsklubb för självidentifierande kvinnor. Frågan var om sparring, när den definieras som fysisk lek och inte som tävling, kan tillåta oss att öva in olika sätt att relatera till varandra inom andra områden. Experimentet bestod av boxning, inte i termer av maskulinitet och våld eller det naturliga urvalet, utan som ett ögonblick av intensiv förhandling om gränsområde, besmittning och gränslänkning (Ettinger 2006). I detta avseende gör boxningen att gränser blir genomträngliga för våra ”riktiga” subjekt (en ”individ” tänkt som grundad i ensamt ägande av sig själv). Som en icke-verbal kroppslig dialog överskrider den gränser som vi på andra håll försöker skydda. Under sparringen avstår jag medvetet från denna etablerade immunitet – mina konturer blir sårbara genom beröringens ömsesidighet: min knytnäve berör och blir berörd samtidigt. När jag begrundar detta projekt kopplar jag tankar om immunitet och gemenskap (Esposito, 2010; Lorey, 2013) till de stimulerande, problematiska och krävande upplevelser som sparringsessionerna innebar. Jag kommer att reflektera över sparring som en radikal kroppslig dialog, överväga dess potential att lära ut hur man konkurrerar utan att behöva vinna och hur man praktiserar respektfull oenighet.

”Att tänka med”: Formatet

Formatet för denna forskning är en sammanläggningsavhandling, som består av en tydlig uppsättning praktiska experiment och en kappa som belyser forskningsprojektets bidrag och lokaliserar detta bidrag med hänvisning till befintliga kunskapspraktiker. Avsikten med kappan är att låta komponenterna behålla sina separata, självständiga identiteter, men också att göra det möjligt för dem att förenas som delar i en större konstruktion.

Eftersom de flesta av praktikerna är samarbeten såg jag en fara i det faktum att det mestadels kommer att vara jag som berättar, avgränsar och till en viss del historiserar dem ur mitt perspektiv enbart. Dilemmat var att differentiera ”jaget” och ”vi:et” genom hela detta skrivande och tänkande; de är ofta svåra att separera. Detta ”jag” växlar också, är inte stabilt, kanske osammanhängande, eftersom det har befolkats av andra under det gemensamma arbetet och tänkandet.

Mitt i processen bestämde jag mig för att släppa det solitära Word-dokumentet på min hårddisk och fortsätta i form av en öppen MediaWiki-källkod. Det blev ett ”paradigmskifte” för mig, från den skyddade, privata och egenägda miljön på min hårddisk till en webbaserad, öppen och ”offentlig” miljö under hela processen med tentativt tänkande, skrivande och arkivering. Detta arbete är inte låst i en vetenskaplig monografi i en universitetssamling, utan tillgängligt via internet – vilket öppnar för en läsarkrets utöver dem som har tillgång till eller är benägna att besöka europeiska universitetsbibliotek (Cusicanqui, 2011). Det innebär också att arbetet är öppet för att återkoppla till grupper utanför den akademiska världen, där de flesta av aktiviteterna grundlades och utvecklades.

Ett specifikt verktyg, kodat av Cristina Cochior och Manetta Berends från Varia (Rotterdam), utgörs av anteckningsfunktionen. Det uppmanar samarbetsparterna att kommentera, addera och inte instämma i mina redogörelser för projekten. På så sätt förvandlar det avhandlingen från en auktoritativ text till ett tillfälle för förhandling, motsättning och konsultation.


Färdplan

Kapitlet Setting ger en översikt över vad undersökningen handlar om – som beskrivits ovan. Det introducerar det grundläggande forskningsämnet, agendan och syftet. Kapitlet beskriver kontexten, problemen jag tar upp och frågorna jag började med. Det ger också information om hur MediaWiki är uppbyggt och hur det kan läsas.

Kapitlet Survey of the Field kartlägger kontexten och fältet som forskningsprojektet bidrar till. De kartlagda praktikerna är utbredda i geografiska och historiska termer, och de bygger på ett brett spektrum av disciplinära källor. Detta breda undersökningsfält härrör från ett engagemang i att arbeta transversalt och att inte vara bunden av protokollen för ett enda fält – vare sig det är samtidskonst, feministiska organisationspraktiker eller radikal utbildning. Vid närmare granskning är samtliga praktiker som jag diskuterar i detta kapitel separata fall där de dominerande paradigmen för publicering och kunskapsformandet på ett eller annat sätt har justerats – och fungerar som motpolitiska projekt. På olika sätt utgör de hinder för uppfattningar om författarskap, redaktionella processer, design, produktion och distribution, såväl som för metoder för klassificering, arkivering och läsning. Kapitlet kartlägger alternativa infrastrukturer (tidiga konceptuella konstnärsböcker, USA), motkulturella medier (Radical Printshops, See Red, UK, 1980-talet) och feministiska praktiker för öppen källkodsteknik (Constant, Bryssel). Kapitlet framför en detaljerad diskussion om bibliotekets koncept som en institution som arkiverar, organiserar och katalogiserar kunskaper. Denna diskussion fokuserar både på institutionella bibliotek och deras standarder för förvärv och katalogisering, likaså på ”extitutionella” exempel (Shadow Libraries) som kringgår institutionella avgränsningar och kommersiella monopol.

Kapitlet Summary of Projects and Submitted Materials ger en översikt över de långsiktiga samarbetsprojekt som jag har genomfört (”Projects”), broschyrerna, uppsatserna och artiklarna som jag har (sam-)publicerat (”Published, Fixed”) och eventbaserade aktiviteter, såsom undervisning, workshoppar, presentationer, diskussioner och think-ins (”Discursive, Unfixed”). I kapitlet kartläggs variationen på projekt, webbplatser och strategier som är viktiga som del i en bredare strategi för feministisk publicering. Det innebär att dessa projekt och experiment verkar på olika arenor och sträcker sig bortom traditionella uppfattningar om publikation.

Syftet med kapitlet Reflection and Theorization of Projects är att öppna upp komplexiteten och motsättningarna i vart och ett av praktikprojekten genom en reflektionsprocess. Detta i avsikt att fastställa vad praktikexperimenten innebar och hur de potentiellt kan bidra till en kritisk förståelse av den aktiva mikropolitiken när vi skapar och delar kunskap under institutionella förhållanden, men också utanför dem. Detta kapitel reflekterar över taktikerna som har utvecklats inom praktikerna och försöken att ”göra saker annorlunda”. Det utvärderar vad projekten hoppades uppnå, vad som var möjligt att uppnå och av vilka skäl.

Kapitlet Analysis granskar på nytt de ursprungliga frågorna som gav upphov till denna forskning och analyserar hur dessa skiftade och omformulerade sig själva under de fem projekten. I detta kapitel har jag identifierat och undersökt paradoxerna, konflikterna och motsättningarna i ett emancipatoriskt och intersektionellt tillvägagångssätt för publicering, orsakad av (i) system för validering och revisionskultur, (ii) det ”bestämbara” objektets stagnation samt (iii) vilken auktoritet dessa separata publicerade objekt producerar. Detta kapitel zoomar in mikropolitiken för kunskapspraktik inom institutionella och ”extitutionella” kontexter och utkristalliserar en rad ämnen som dykt upp under projekten.

Det delar med sig insikter om det kollektiva arbetets politiska betydelse som avviker från den samhälleliga standardmässiga individualiseringen – liksom dess begränsningar. Kapitlet etablerar makten i att namnge, avgränsa och kunskapsklassificera, till exempel på bibliotek, och identifierar hur bibliotekskatalogen i sig är en meningsskapande struktur. Den öppnar upp innebörderna av den förmodade beständigheten i publicerad kunskap och visar flera taktiker för hur denna beständighet, och likaledes auktoriteten som den skapar, kan vara ”obunden”. I kapitlet hävdar jag att boken, som ett separat objekt, förvandlar kunskap via författarskap till privat egendom – baserat på upphovsrätt och det relaterade originalitetsanspråket. Ofta betraktas en publikation enbart som slutprodukten av en process, och som en separat produktion som kan granskas och därför matas in i system som baseras på en beräkningslogik.

Kapitlet diskuterar hur vi kan föreställa oss författarskap utan ägande och – baserat på projektens resultat – hur vi kan föreställa oss en publikation inte som ett slutresultat utan som ett förmedlande tredje objekt. Här lanserar jag hur boken kan fungera som stöd för att röra sig mot ett nytt tänkande och arbete tillsammans, som – vilket jag hävdar – slutligen är viktigare än själva stödet. Jag presenterar en helt och hållet flexiblare förståelse av författarskap som omprövar författaren som en upphovsperson, skapare, verkställare, lärare – som någon som ”åstadkommer något”. Här lånar jag Karen Barads metafor för komposthög, en ekologi av ”matning, intag, utsöndring”. En sådan decentraliserad förståelse av författarskap skulle kräva nya utvärderingskriterier: kriterier som uppmärksammar sätten på vilka vi publicerar, inkluderingen av våra verktyg och vem som uppmuntras att tala eller förbli tyst. Kort sagt, den behöver oss för att utvärdera processen snarare än bara resultatet.

Kapitlet avslutas med en diskussion om hur delningen av mina forskningsresultat i form av en avhandling kan utveckla en epistemisk metod som undviker precis de fallgropar som jag adresserar med detta forskningsprojekt. Det finns till exempel dilemman och dubbelbindningar som jag måste förhandla om när jag som individ underkastas ett examineringsprotokoll och försöker förflytta kollektivt arbete – som hände någon annanstans, i utsatta samhällen – till den akademiska världens institutionella kontext.

Användningen av MediaWiki med öppen källkod för att utveckla avhandlingen ”offentligt” är ett försök att dela avhandlingen, inte som en produktion utan som en process – i dialog med och genom återkoppling till komposthögen. Dess tvåvägsinteraktion som produktion och spridning inbjuder samtidigt till dialog, multivokalitet och motsättningar.